En dikt i väntan på att nåt mer intressant skall hända. Helst velociraptorer.

 
Minuten ganska snällt försvinner,
en timmas tid går hastigt bort,
en dag som strömmen snart bortrinner,
en veckas lopp är mycket kort.
En månad går och året skrider,
tänk, vandringsman, vad tiden lider!
På tiden följer död, men vet
– på döden följer evighet!

Jag vet inte vem som skrivit det här. Nån gång på sjuttonhundratalet verkar det ha präntats ner (med lite mer kreativ stavning, typ "wäcka" och "Wandrings man"), men min google-fu sviker mig på närmre kunskap. Dikten dyker ofta upp i kyrkor och församlingshem, men är inte en del av någon större kyrklig text. Jag har dock mailat prästen Bengt Wadensjö som i ett nyhetsbrev till Karlstads Stift påstått att det är en präst från hans hembygd som skrivit den. Hoppas på svar, för det är en vacker dikt som förtjänar att ha författarens namn knutet till sig!