Det går framåt!

I helgen ägnade sig min lajvförening åt att jaga runt barn på en äventyrsstig. De smög förbi ett blint troll, de hjälpte frihetskämparna i kampen mot de onda riddarsluskarna, de redde ut en snärjig handelstransaktion.

Och de lyckades effektivt förmedla äktenskap mellan två kvinnor trots att en ivrigt belackande tredje part hävdade både kriminalitet och lättja hos friarinnan.

Drygt hundratio barn gick stigen. Fyra av dem lyfte protester mot att två kvinnor skulle gifta sig. Samtliga 13 grupper valde ändå att förmedla äktenskap.

Jag ser ljust på framtiden.

Inga rosor till Morgan

De säger att det är så jävla vackert att gå i skogen och skrota.
Att man liksom skall vara lycklig bara för sakens skull.

Kolla! Den är grön! Värsta grejen!
Stenen bara ligger där alldeles huller om buller av sig själv, visst är det fantastiskt?
Tänk att ingen har rört den där mossan på en jättemassa år, att den bara får växa naturligt!



Fan alltså. Naturen får så jävla mycket credd för att göra precis ingenting.

Och hur i helvete hamnade vi i ett läge där en vanlig skogspromenad är nån slags fantastisk prestation?
Att ta sig genom ICA en fredageftermiddag är sjukt mycket svårare.

(Det här är ett oseriöst testinlägg.)