Råttgången

Vi tassar fram längs en smal stig mellan husen, blyga i början men modigare allt eftersom vi inser att ingen ser oss.

Nyfikna blickar in på bakgårdarna - framsidorna prydlig radhusfasad (om än en aning sneda av tidens gång och markens rörelser) men baksidorna varierande mellan skrotupplag, byggarbetsplatser, badmintonplaner och en lummig plats förberedd för studentkalas. 

Här behöver man inte upprätthålla ett sken, här ser man vilka folk är när de slappnar av. 

Någon sneglar misstänksamt på oss genom ett fönster och vi stramar upp oss och fortsätter framåt, tittar inte lika noga på det som pågår bakom fasaderna. 

En gång har det stått soptunnor här i den gamla servisgången, de måste dragit till sig skadedjur som gett stigen sitt tillnamn. Då gick det inte för sig att ha sitt avskräde stående framför huset. Sophämtarna måste slirat runt här bland brännässlor och lera på somrarna, is och snö på vintrarna, slitit och släpat för att människorna i radhusen skulle kunna låtsas inför förbipasserande som att de inte ägnade sig åt så låga saker som att producera skräp. 

Råttgången är en liten bit nittonhundratalshistoria som fått vara kvar trots att soptunnorna flyttat till husens framsidor nu. Jag är glad att jag fick upptäcka den.

Ni skall få en dikt också:

Stormar blåser in från andra sidan
Frost kantar våra fönster tidigt om morgonen
Rödkäftade hundar vädrar i den kalla vinden
Herrskapsfolket rider ut på jakt

De gömda hukar, darrande i fasa
Sångaren tystnar, påfågeln fäller sina fjädrar
Mardrömmarna trycker, skrämda av det som är värre
Våra kusiner bävar vid ljudet av hovar mot sten

Men alla räds inte jägarna
Somliga har vässat sina klor
Fällor har blivit grävda
Järnspjutet riktas mot fienden

Glödhet stiger solen över slagfältet
Man kan inte vinna alla gånger
Men sista striden är ännu inte avgjord
Det finns fortfarande några andetag sommar


(en höstdikt skriven som inspiration till en rollspelskampanj i Changeling: the Lost)

Svensk Mossa

Idag blir det kunskapsklubb.

I Sverige finns det tre olika typer av mossa. Tidigare har man klassat alla mossor i landet under samma etikett, Bryophyta, men nu är det bara bladmossor som faller in under det släktet.
Förutom bladmossor har vi nålfruktsmossor och levermossor. Av de cirka tusen arter mossa vi har i Sverige är bladmossorna överlägset vanligast.

De låga, mjuka bladmossorna växer i täta mattor på skuggiga platser. Det är lätt att tro att de nedre delarna är rötter, men dessa rhizoider är i själva verket bara ankare. Bladmossorna tar upp vatten och näringsämnen genom porer i bladen. Här är två av de vanligaste bladmossorna, Husmossa kallas även Våningsmossa. Vitmossan skall inte förväxlas med den hårda, torra renlaven (Ronja Rövardotter, någon?).

Vitmossa - Sphagnum

Husmossa - Hylocomium splendens

Det finns ungefär 270 arter av levermossa i Sverige. De är lågväxta och diskreta marktäckare med ganska stora blad. Vissa av arterna kan likna bladmossorna, men saknar bladnerv och växer gärna på hårdare underlag än bladmossorna. Här är ett par sorter:

Bålformig levermossa - Lunularia

Jungermannia

Nålfruktsmossa har vi bara två arter av i Sverige, svart och gul. De växer helst på kulturjord i södra delen av landet och är lättast att hitta på stubbåkrar på höstkanten. Den gula nålfruktsmossans sporer syns genom väggarna till den nålformade sporkapseln:

Gul nålfruktsmossa - Phaeoceros laevis

Och det var väl ungefär det. Kunskap är makt!

Källa: Wikipedia

Fotbollsfeminism

Där jag rör mig pratar vi mycket om feminism. Speciellt om praktisk tillämpning. Och förr eller senare trillar vi alltid ner i hålet där någon börjar gnälla om att det är synd om de svaga killarna när tjejerna premieras i olika sammanhang.

“Varför skall vi alltid ha en tjej som bestämmer? Då vågar inte de blyga killarna säga att de också vill bestämma ibland.”

Det här vill jag besvara med en fotbollsliknelse. Jag brukar i många sammanhang använda just fotboll som verktyg när jag vill beskriva politiska situationer, för ALLA förstår fotboll.

Here goes:

Det är Premier League-final. ALLA krogar i stan visar direktsändningen. Eller, OK, det finns en liten bakgårdspub som faktiskt visar lite NHL-hockey istället. Fast Kim, som hänger på hockey-puben, vill hellre se en allsvensk fotbollsmatch som går på en annan kanal. Hockey-mänskorna vill givetvis inte byta, men Kim gnäller lite och de andra är sjyssta och byter till slut till fotbollen.

Men hallå. Skall verkligen den enda puben som visar nåt annat än fotboll byta till en fotbollskanal, även om det är en annan match? Vore det inte bättre att nån av Premier League-krogarna bytte?

Helt enkelt: tills dess att lika många pubar visar hockey som fotboll så kan inte hockey-pubarna byta till fotbollskanaler, trots att det är en annan liga som visas.

Låter det rimligt?

Inga rosor till Morgan

De säger att det är så jävla vackert att gå i skogen och skrota.
Att man liksom skall vara lycklig bara för sakens skull.

Kolla! Den är grön! Värsta grejen!
Stenen bara ligger där alldeles huller om buller av sig själv, visst är det fantastiskt?
Tänk att ingen har rört den där mossan på en jättemassa år, att den bara får växa naturligt!



Fan alltså. Naturen får så jävla mycket credd för att göra precis ingenting.

Och hur i helvete hamnade vi i ett läge där en vanlig skogspromenad är nån slags fantastisk prestation?
Att ta sig genom ICA en fredageftermiddag är sjukt mycket svårare.

(Det här är ett oseriöst testinlägg.)